Nu kommer jag förmodligen än en gång trassla in mig i något som jag inte riktigt kan reda ut, men jag ger det ett försök.

Bakgrunden till inlägget är att Linn igår på middagen frågade hur det egentligen är att bli mamma. Nu är ju det givetvis väldigt individuellt och alla påverkas nog olika mycket så jag kan ju inte annat än delge mina erfarenheter. Det finns förmodligen lika många skillnader som det finns föräldrar.
Nu har jag ju provat på den här rollen i snart ett år så en och annan uppfattning borde jag skaffat mig på vägen.

Först. Ingenting går att föeställa sig och har man ändå försökt så blir ingenting så. Det går inte att tänka, förutse eller planera innan hur ens liv med barn kommer att vara. Det är ju så otroligt mycket som beror helt på hur barnet är, hur föräldrarnas relation fungerar osv. Jag kan anta att det finns ett och annat kontrollfreak som kan ha svårt att acceptera det. Jag för min del har alltid tagit det mesta som det kommer. Utifrån det har inget blivit kompicerat eftersom jag inte förutbestämt hur något ska vara. Gah, svårt att formulera hur jag tänker här.

För det andra. Det största, och definitivt nyttigaste och lärorikaste med att ha blivit förälder är att stå tillbaka och sätta barnet i första rummet. Det har definitivt förändrat mig på många sätt, och hittils har jag bara sett det som positivt. Jag menar inte att man själv ska stå tillbaka på ett sådant sätt att man släpper sin egen intigritet, det vore ju mestadels dumt. Utan vad jag menar att själv kliva tillbaka är att man för det första slutar hänga upp sig på diverse småsaker. Jag har blivit bertydligt mer välmående och tolerant då jag insett att det är mycket som egentligen inte spelar särskilt stor roll. När man sätter sig själv i centrum blir man ju direkt påverkad av allt som sker runt en och tar det lättare personligt.
Många saker har jag lagt på hyllan senaste året som kan klassas under den här kategorin. Att välja sina strider har väl aldrig varit mer passande. Här glider jag också in på en kommentar jag aldrig gjorde hos Erika för jag visste inte hur jag skulle formulera mig, och det vet jag fortfarande inte. Men, jag tycker det blir allt mer onädigt att ge mig in i varenda liten strid. Det finns fortfarande saker som är väldigt viktiga för mig, de väljer jag att stå upp för fortfarande. I övrigt skakar jag av mig ilska och irritation och försöker att inte låta det påverka mig. Skulle jag gå omkring med en massa uppdämd ilska inom mig skulle jag förmodligen inte fungera särskilt bra som förälder heller.
En annan sak är att jag inte längre grubblar så mycket över ditten och datten. Jag är i mångt och mycket en grubblare och kan vända och vrida på småsaker. Jag upplever att det också har stått tillbaka så att mina funderingar mer kretsar kring familjeangelägenheter på ett annat vis. Istället för att enbart fundera på mina egena bekymmer och småsaker och småilskor så är det istället mer praktiska saker som hur pengarna ska räcka, ala må bra osv osv. Inga saker som direkt ger mig sömnbrist på samma vis som man tidigare kunde fundera och analyser över varenda ord någon kille sagt vid något tillfälle. Sånna saker blir ganska små.
Och för det tredje. Sista delen under det här ämnet. Relationen blir betydligt annorlunda också när det inte är jag själv som är i centrum av mitt eget liv på samma sätt. Nu har visserligen inte jag och Silvio haft något långt förhållande innan vi fick Lovisa utan det blev mest allt på en gång. På något vis ser jag bara positivt på det. Jag tror att det hade varit svårare att ställa om sig från ett vanligt förhållande till ett med barn. För att ta något slags exempel, när man tidigare levt med en partner så kretsar allting i förhållandet kring just mig själv och partnern, man sätter varandra i första hand i förhållande till omgivningen och den man valt att leva med blir den viktigaste personen, precis som man själv anser sig vara viktigaste. Man kan vara mer egocentrisk och självfokuserad. Om man då släpper in ett barn i den relationen antar jag att det lätt kan bli konflikter då man inser att man inte blir viktig för sin partner på samma sätt. Man är förhoppningsvis fortfarande viktig, men man är inte i första rummet på samma vis. Här gissar jag bara för jag har inte själv erfarenhet av situationen. Det har förekommit längre förhållanden, men då barnlöst. Och nu har jag ett förhållande med barn som inte var långvarigt innan barn.
Ett exempel på detta var något jag läste på internet, per specifik än så behöver jag inte vara för det spelar ingen roll. Det var en tjej som hade skrivit och hade en undran. Hennes kille ville gärna ha barn i framtiden. Hennes problem var att hon inte kunde tänka sig det för att hon ville inte bli petad från tronen av sin kille. Hon hade fattat att även om man älskar sin partner lika mycket så omfördelas vissa prioriteringar. Det kunde hon absolut inte acceptera utan hon kunde enbart tänka sig att vara nummer ett och viktigast för sin kille.
Nu är förmodligen den här personen lite av ett 'worst case scenario' i den här kategorin, men visar ändå på vad som kan hända i en relation.
Även inom relationen kan jag säga att jag numera väljer mina strider. Med tidigare sambos har det funnits utrymme för smågnabb om det mesta. Nu får det vara om det inte skulle vara något som är väldigt, väldigt viktigt. Det finns bättre saker att lägga energin på.

Och slutligen. Det är helt sanslöst att man kan älska någon så ohyggligt mycket. Jag är fortfarande i något litet chocktillstånd över det fenomenet. Att en sån liten skitunge kan kasta så mycket på ända :).

Så, nu har jag försökt på något vis beskriva omställningen från mig själv till att bli förälder. Lyckades kanske inte helt och trasslade in mig i en hel del. Men, jag kan bara säga att jag som alltid varit totalt ofelbar blev ännu bättre ;).