Nu reserverar jag mig för att jag kommer att trassla in mig i en hel del tankar som jag inte kommer att kunna förklara på något vettigt sätt eller ens reda ut ordentligt, men jag började fundera så mycket nu när jag gick här hemma och plockade.

Både under denna och förra graviditeten frågar nästan alla om vi tagit reda på vad bebisen är för kön. Nej, det har vi inte för vi vill att det ska vara en överraskning. Väldigt många verkar bli lite paffa över att vi väljer så, det verkar ytterst viktigt i dagens samhälle att vara förutseende och veta vad ens bebis har för kön. Efter de något paffa reaktionerna får man sedan den, enligt mig, uppenbart korkade frågan om hur man då ska veta vad man ska köpa till bebisen.
Ungefär på det stadiet börjar jag känna ett allt större sug att dunka huvudet lite lagom rytmiskt mot något hårt. Hade det på något sätt varit viktigt för mig att köpa en speciell färg på sakerna hade jag väl fått ta reda på könet. Nu är inte fallet så. De flesta som träffat min kära dotter har väl också noterat att hon sällan är särskilt flickigt klädd. För jag tycker inte det är snyggt, helt min personliga åsikt. Jag gillar balla, färgglada kläder som är könsneutrala. Jag antar att det kommer en tid då Lovisa bara vill skutta runt i prinsessklänningar också så jag passar på att välja medan jag får utan protester. 
Nog om det alltså, jag väljer saker som jag tycker är snygga, inte om de passar ett visst kön specifikt. Och visst fan kan man köra runt en pojke i en rosa vagn, men man får nog en del märkliga blickar. Men jag är van, alla antar ju redan nu att Lovisa är en pojke eftersom hon inte är klädd i rosa från topp till tå.

Från detta kommer man vidare till nästa steg. Hur får man sina barn att bli tuffa och självständiga individer? 
Den frågan känns lite tuffare att svara på, för jag har inga egna erfarenheter, mer än min egen uppväxt, men hoppas ju på att mina barn ska bli exemplariska och inte allt för färgade av klassiska könsroller, såvida det inte är deras eget val. Knepigt.
Jag har ju växt upp på två olika sätt, vilka båda varit väldigt olika. Jag har till att börja med alltid varit pappas flicka och hängt efter honom överallt. Jag föredrog att göra sådan som pappa gör, snickra, måla, tvätta bilen osv. Pappa har aldrig på något vis försökt få in mig på någon slags huslig bana utan har alltid uppmuntrat mig att göra det som jag tycker är roligt. Där har jag alltså inte blivit satt i något särskilt flick- eller pojkfack utan har fått göra vad jag vill och kanske blivit ganska mycket pojkflicka. 
Sen kommer del två, av olika anledningar valde jag att flytta till mamma. Hon å andra sidan är totalt fast i de kalssiska könsrollerna. Jag ifrågasatte varför det alltid var jag som skulle fixa middag, städning och liknande medan min bror slapp alla typer av hushållsgöra. Hennes förklaring var att jag är tjej så jag gör sånt, han är kille och behöver inte. Suck så trist, men att försöka ändra mammas tänk är att återigen dunka huvudet rytmiskt mot något hårt. En annan sak, för att nämna ett exempel var något år när det närmade sig jul och granen skulle monteras ihop. Vi snackar plastgran i tre delar, vad kan misslyckas? Hursom, jag fick inte sätta ihop den utan var tvungen att vänta på att min bror skulle orka sig hem, för han kan ju sånt eftersom han är kille. Jag upplyste så vänligt jag kunde min mamma om att en femma i betyg i teknik borde kvalificera mig till att sätta ihop en plastgran i tre delar. Det är som lego, men lite sticksigare.

Som sagt, vet jag inte alls vad jag ville ha sagt med det, men jag tror att min pappas metod, eller ickemetod är den som fungerar bäst. Jag fixar det mesta själv och behöver inte vänta på att någon karl ska komma och hjälpa mig. Att jag sen inte kan allt beror på ett enormt ointresse, som fixa bilar. Jag skulle nog kunna reda ut det mesta om jag gav mig fan på att fixa det, men jag tycker inte det är det minsta intressant så svärfar och svåger får rycka in när bilen inte samarbetar :).