Såja
Nu har jag landat lite i det där med att vara hemma igen. Det känns lite konstigt när man varit borta så länge. Barnen var glada över att få komma hem och det mest positiva var att efter allt strul med att få i Victor tillräckligt med vätska så gick det av bara farten här hemma. Han har själv begärt att få flera muggar med dricka och han ville ha mycket välling nu innan han somnade. Skönt att det funkar och att vi inte behöver oroa oss för den biten.
Gårkvällen var riktigt trevlig. Det var annonserat att det skulle bjudas på kalops och marängswiss i Ronald McDonaldhuset. Det lät ju väldigt bra. Det var volontärerna som fixade det kalaset och de kokade kalops hela eftermiddagen. Behöver jag ens säga hur gott det var?! Vi fick vin till maten också, bara det kändes lite lyxigt. Det var verkligen en bra avslutning på vår vistelse i Lund.
Det som är jobbigast med sjukhusvistelserna är allt annat man får uppleva, inte bara det som händer oss själva. Vi har varit ganska förskonade med Victor trots allt. Man träffar så många andra familjer med små barn som har det väldigt mycket jobbigare än man ens kan föreställa sig. Mina tankar finns kvar hos dessa fina familjer och jag hoppas att allt går bra för dem, de kämpar verkligen.
En liten kille hade gjort samma OP som Victor, men hade dels dränage länge, dras fortfarande med för mycket vätska samt fick infektion i bröstbenet. De har nu varit där två månader.
En liten tjej kom till Lund strax innan oss, hon hade fått ett vanligt förkylningsvirus, alternativt hepersvirus med hög feber. Av någon anledning slog det ut hjärtat. De vet inte hur länge de får vara kvar eller hur det ska gå. Läkare från hela världen är engagerade i det. Familjen har flyttat sin adress och letar dagisplats åt storasystern.
Familjen vi träffade förra sommaren kom tillbaka, kroppen hade börjat stöta bort det transplanterade hjärtat. När vi träffade dem förra sommaren hade de redan varit i Lund sju månader.
En liten tjej blev en ängel.
Det är svårt att släppa detta, det berör så mycket. Det är riktiga människor, som man träffat, pratat med och delat vardagen med några veckor. Jag håller så många tummar jag bara kan för att de ska orka fortsätta och att allt går bra.
Kommentarer
Postat av: Nina
Usch, det är så hemskt att hela livet och allt man känner till kan ändras så fort. Att man sen kan förlora sitt barn också. Jag kan inte ens föreställa mig hur det känns.... Att man orkar gå vidare. Fy satan..!
Trackback
