Vi möts ständigt av frågan hur vi kom på att Lovisa ska heta Lovisa. Kalla det fantasibrist eller vafan ni vill, men bra blev det. Här följer en lite längre eller kortare redogörelse för hur det gick till.
Jag tycker överhuvudtaget att det var svårt att komma på namn, jag visste ungefär åt vilket håll det lutade med namnkonstruktion. Det skulle vara enkelt, lättstavat och helst inte ett sådant som automatiskt ger ett smeknamn för att namnet är för långt och krångligt. Jag kände länge att det inte var något som riktigt fastnade, det är svårt också innan man sett sin lilla bebis och vad det är för en person. Gällande pojknamn var vi rörande överens även om det tog ett tag, vi hade båda på eget bevåg fastnat för samma namn. Sen blev det ju inte enklare av att Silvio väldigt gärna ville ha en son och besämt hävdade att det inte kunde vara något annat för han hade minsann inga flickspermier...jaja. Vi såg ju alla hur det blev med det.
Ungefär en vecka innan Lovisa föddes gjorde vi ändå ett seriöst försök, vi satt med diverse namnsajter och google under en hel kväll, vi leta vanliga namn, ovanliga namn, toksvenska namn, italienska namn, spanska namn, alviska namn osv i all evighet, men inget kändes klockrent.
När det väl var dags för förlossning kom vi dit och sa bestämt att det var en Viktor som skulle komma. Attans vad fel vi hade...
Så när väl barnmorskor, sköterskor, läkare osv lämnade oss för oss själva plockade vi ner almanackan från väggen i förlossningsrummet och började screena flicknamn. Silvio läste upp alla namn han kom över och dissade ungefär lika många. Tillslut hade vi minimerat ner det till Lovisa och Ellen. Vilket vi väl valde vet ju alla nu.
Natha försöker dock säga att jag vid något tillfälle sagt att jag kan tänka mig Lovisa, inget jag kommer ihåg, men det borde ju rimligtvis stämma eftersom det blev så.
Lovisa heter även Elisabeth vilket är ett släktnamn från Silvios sida av familjen på lite alla möjliga håll där.