Idag monterade jag ihop babygymet. En del gick sönder under monteringsfasen, men what the hell, det lär ju inte Lovisa märka i alla fall. Nu ligger hon och tokstirrar på en röd, jävlig plastig kanin som skallrar om hon slår till den. Lyckan är total i hemmet, bebis är tyst och jag ehh gör annat.
Annat innebär att jag ska få tummen ur och klä på mig och gå ut på en liten promenad när solen för en gångs skull skiner i den hör gudsförgätna staden. Jag har ju kondition som en lungsjuk tvååring så jag brukar sällan komma hälften så långt som jag hoppades på när jag optimistiskt snörade på mig skorna. Men eftersom jag och vågen inte är ett dugg överens om vad som ska stå på den så är det bara att knata på i hurtigt (läs flåsande, släpande) tempo, det finns ju faktiks en beach 2015 som kallar.