Detta är ett inlägg jag funderat ett bra tag på att skriva, men jag har inte vetat hur jag ska formulera det. Det är förmodligen något jag inte vet nu heller, men jag tänker ge det ett försök. Jag fick en liten extra boost till att skriva detta igår när vi var i kyrkan (!). Predikan tog upp ämnet, men skillnaden är att jag inte tackar någon gud för mina dagar och min positiva attityd utan jag tänker enbart tacka mig själv för jag har jobbat hårt som tusan för att komma dit jag är idag.
Jag har nog alltid levt med någon slags grundfilosofi att det mesta löser sig, och på något vis har det faktiskt också gjort det. Det är inte alltid saker ha löst sig på ett sådan sätt som jag önskat utan ibland har vägen blivit lite krokig till målet.
Att jag dessutom skriver ett inlägg om att vara positiv och tänka positivt förvånar nog de flesta läsare av denna blogg då jag är allmänt känd för min bittehet. Men den är den bitterhet som gör att jag kan se klart när det väl gäller, det är den som gör att jag inte låter mig nedslås av motgångar. Jag bygger inga luftslott och förväntningar utan försöker se realistiskt på verkligheten och den är ta mig tusan rätt krass.
Det predikanten igår tog upp var att han lyssnat på något radioprogram och det hade ringt in en mamma som berättade att hennes 13åriga son hade en hjärntumör, läget var kritiskt osv. Poängen var dock att istället för att gräva ner sig i sorgen var hon tacksam för varje dag de fick tillsammans och den glädjen hon känner då när hon egentligen råkat ut för en av de värsta saker man kan råka ut för som förälder.

Jag tänkte mycket på detta när vi fick beskedet om barnet vi nu väntar. Hur jag skulle förhålla m ig. Första beskedet vi fick var nämligen att det var ett hjärtfel, mer visste vi inte. Helgen var fruktansvärd då ovissheten var så pass stor. Då sätter jag för mig själv upp en skala där det bästa är att felet rättar till sig själv och vi behöver inte ens bry oss mer, det värsta som skulle kunna hända var att få beskedet att bebisen inte kommer att klara sig så det vettigaste vore att avbryta graviditeten. Med detta i bakhuvudet åkte vi till Lund. Beskedet där är väl knappast okänt för något vid det här laget. Och utifrån det så så tycker jag ändå att vi har fått ett positivt besked. Ja, det kommer bli asjobbigt med hela vårdkarusellen, ja det är hemskt att vår stackars lilla bebis ska behöva gå igenom jobbiga operationer osv. Men ändå, oddsen ser bra ut. Bebeisen kommer att få ett något så när normalt liv. Tro fan vi fixar det.

Om ett par månader är vi arbetslösa båda två. Förhoppningarna är ju givetvis att Silvio får tag i ett nytt jobb relativt omgående. Men vi fixar det ändå, på något vis. Även om det är en stor motgång öpnnas nya möjligheter upp. Vi kan flytta närmare lämpligt vårdställe. Vi kan på så vis leva vårt liv lite mer normalt, med möjlighet att bo hemma, komma hem, inet vara all vår tid på sjukhus. Vi får se var vi hamnar, men jag ser det inte som totalt nattsvart, just eftersom det inte är totalt nattsvart.

Så sammanfattningsvis, om någon orkat läsa så här långt, så kommer klyschan.. Inget ont som inte har något gott med sig. Det finns möjligheter och ljuspunkter i allt, det handlar nog mycket om att lära sig se dem, de passerar nämligen förbi väldigt snabbt och det negativa har en tendens att ta överhanden.