Lite mera välling i den trötta damen och hon somnade. Tack för det.

Idag har jag lyckats med bedriften att nästan svimma. Det var på postop, jag hade Victor i famnen och de skulle bara ta bort en kanyl på honom. Det slog tydligen slint i mitt huvud. Hatar att vara så känslig. Men tack vara de snälla söerskorna så blev allt bra :).

Med den upplevelsen i bagaget kände jag mig inte särskilt uppladdad inför blodprovet jag skulle ta på eftermiddagen till det där forskningsprojektet. Men ett par rejäla klickar emla och en väldigt förstående provtagerska gjorde att jag fixade det galant.
På lappen man skrev under kryssade jag i att vi ville ha besked om de hittar något avvikande. Egentligen är jag en sån som inte vill veta sånna saker. Men.. om vi någon gång i framtiden skulle få fler barn vill jag veta om det finns några extra risker. För ärligt talat, hela den här vårdsvängen är asjobbig.
Men, men.. inget som behövs ta ut i förskott direkt. Det kan ju lika gärna vara nog med skitungarna vi har och då finns ju inte så mycket att bekymra sig över.