En del är bättre än andra. Mina senaste erfarenheter har visat sig vara två ytterligheter. Idag var det den stora dagen, dags för första operationen. Nervös som få satte jag mig i väntrummet och tänkte ganska många gånger att jag skulle dra därifrån.
Varför då?
Det verkar ju ganska omoget.
Ja, det kan man tycka, men har man haft med herrn på käkkirurgen att göra så är man inte så jävla kaxig när det drar ihop sig till operation. Vid mina två senaste operationer har det bara varit strul, dels bedövningen. Den har gjort fruktansvärt ont och jag undrar om inte sköterskan som höll mig i handen inte fick en och annan fraktur. Nåja, när jag väl var inbäddad i det gröna havet på operationsbordet så visade det sig att bedövningen kanske inte hade tagit så värst bra, vilket jag försökte påpeka, men då skulle jag visst sluta sjåpa mig för det skulle snart vara klart.. Jotack, en timme senare.
Nåväl, med det i bagaget var jag inte allt för munter i morse.
Men jag talade om för tandläkaren att jag hade lite taskiga erfarenheter från tidigare tillfällen. Vi började lite stillsamt med att jag fick två panodil, guld värt när bedövningen släpper. Sedan la ha bedövningen sakta, sakta för då hinner området bedövas under tiden. Tack vare det spände det bara lite vid ett tillfälle. Tacksamt. Visst, det tog tid, men det kan det väl vara värt istället för att skrämma halvt ihjäl sina patienter.
Nu så är halva överkäken rensad. Toppen. Dock såg jag en tand hade ändrat läge den hel del. Mina fyra framtänder har ju alltid vara lite sneda, men nu stod ju en tand typ rakt ut. Kanske inte så snyggt, kändes litw onödigt mycket hillbilly så jag får fråga sen vad man kan göra för åtgärd. Jag är ju inte ute efter en perfekt tandrad, tycker det känns lite trist, men tänderna behöver ju inte stå rakt ut.

Nu har bedövningen släppt och förmodligen panodilen också, men det känns faktiskt bra, spänner lite grann, men inte så farligt och det gick bra att äta.