I det oändliga kändes det som. Jag var ju till sjukhuset idag med Victor. För enkelhetens skull skulle vi ordna med blodprovet innan vi träffade med läkaren. Inte för att det egentligen spelar någon roll, men när man ändå är där.. Kom till väntrummet och det var fullt med folk.  minuter senare hade vi fortfarande inte fått komma in och det var dags att träffa läkaren så vi gick upp till hjärtmottagningen istället. Där var altl snabbt avklarat innan det var dags att gå till väntrummet till kemlab igen. Woho. Den här gången behövde vi bara vänta drygt 20 minuter innan vi fick komma in.
En av personalen där, som vi träffar väldigt ofta påpekade att hon sett oss där tidigare, men att vi försvunnit. Jag förklarade varför och då tyckte hon att de borde göra om kösystemet så att barn slipper vänta så ofta, i synnerhet en sån stammis som Victor då han är där väldigt ofta.
Behöver jag säga att jag höll med?