Dagens stora event var att infinna oss på röntgen klockan 11. Det var nästan lite spännande för vi åkte till fel våning först sen hade dessutom byggt om på avdelningen så vi fick nästan leta efter receptionen.
Fatta hur tråkigt man har här när man ser det där som en höjdpunkt.

Hoppas bara att röntgenbilderna såg bra ut, alltså ingen nytillkommen vätska.

Vätska är ju annars det stora gisslet här. Ett tag har det varit att Victor ska ha i sig 1000 ml (1 liter) vätska per dygn. Det är ju något som är plättlätt i vanliga fall för hemma sörplar han i sig det mesta dagarna i ända och mycket tid och pengar läggs på blöjor eftersom han måste kissa ut allt han sörplar i sig.
Sen kommer han till sjukhus och helt plötsligt känns det stört omöjligt. Vad man än erbjuder honom skakar han bara på huvudet. Även om det är jordgubbsmer i sån där liten sugrörsförpackning. Alltså, om han själv fick välja skulle han typ leva på sån i vanliga fall. Nu blänger han bara på en och skakar på huvudet. Välling då? Välling som annars är hans basföda. Det var tills han hamnade på sjukhus och blev itvingad någon fettfri variant. Den ser inte så aptitlig ut och är förmodligen inte det heller. På fredag kommer han att få en (1) (EN) flaska av sin vanliga välling för då får han börja fasas in på sin vanliga mat igen och slippa slembollarna han serveras. Vi har redan snott alla portioner makaroner och köttfärssås ur frysen för han äter inte maten han serveras. Jag förstår honom för om sjukhusmat är typ det vidrigaste som finns kan vi sträcka det ett strå längre, fettfri sjukhusmat. Allt har någon slags gelékonsistens.

Så.. hur råder man bot på matvägran och dryckvägran? Man trycker i det stackars barnet en sond. En sond som gör att man kan ge honom vätska vare sig han vill eller inte. Men det låter väl lyxigt att inte ens behöva äta, bara bli behagligt mätt? Nja..kanske kunde varit så om Victor faktiskt fick välja själv, men nu ska han ju ha sina 1000 ml vätska per dygn. Så i med välling i sonden. Sen kanske han inte var så hungrig, och det är ju ganska äckligt med en slang i halsen och en magmun som inte kan stänga sig helt. Så vad händer?
Han kräks upp allt det där man har lagt en timme på att få i honom. Inklusive mediciner såklart, det ska ju inte vara allt för enkelt.

Har jag stor lust att dra ur sonden? JA! Vill jag att vi ska få åka hem? JA! Vill jag att Victor ska få äta och dricka fritt? JA! Vill jag slippa krav på vätskemängder? JA!

Nu håller vi tummarna för att röntgen såg bra ut. Imorgon grattar vi Silvio. Kanske så att han får en kaffe från Pressbyrån istället för automatkaffet på avdelningen.