Idag ska vi fira med tårta. Idag var det ett år sedan Victor gjorde sin sista operation. Varje operation har varit som en liten födelse i sig, men den här har gett honom så mycket.

Det känns som om det var igår jag väckte Victor försiktigt på morgonen, gick i mörkret till sjukhuset där vi lite morgonyra gjorde det sista decinfektionsbadet. Sen låg vi i sängen och kramades i väntan på sköterskorna som förberedde med emla för kanylerna och slutligen lite lugnande. Det lugnande var superroligt, det fnissades och pussades hejvilt.











































Vi rullades iväg till operationssalen där jag följde med in, höll din hand och pussade din mjuka kind när du somnade.

Det var lite happenings på BUS den dagen, föreningen Min stora dag bjöd på underhållning. Vi var där med Lovisa. Jag grät mest, sådär tyst och stilla. För det var så hemskt jobbigt med dig på operation och samtidigt så vansinnigt fint med alla sjuka barn som blev så glada för det som hände. För att Lovisa var så fin och lycklig när hon fick trumma, och för att hon var så orolig för dig.

Vi hann inte mer än ordna med lunch så ringde din kirurg och berättade att det var klart, att det hade gått bra, att vi kunde träffa dig.



På BIVA träffade vi en kille med röda läppar och varma tår. För första gången. Vilken upplevelse. Och vilken resa vi haft sen dess. Vad underbart för dig att orka nästan lika mycket som huvudet vill. Vi har våra duster, du förstår inte alltid att du har dina begränsingar, att du behöver prioritera vad du ska lägga din energi på, att du behöver sova på natten och att du behöver vila lite när du ser ut som om du suttit i ett blåbärssnår och ätit allt du sett.

Men idag Victor är det din dag! Idag äter vi tårta och firar dig och allt du kan och orkar nu och i framtiden.