Det var liksom en förälgning av helgens alla tråkigheter. Barnen fungderade ju lite bättre när jag bara jobbade dagtid i somras. Nu är de hemska igen. Under de där 72 timmarna som jag trodde skulle innebära frihet längtade jag mest till jobbet. De har skrikit konstant. Skikigt högt, hela tiden. Från tidig morgon till långt in på natten. Sen har de varit som plåster på mig. Jag får inte gå på toa själv, inte duscha... och verkligen inte gå ut med soporna.

När jag skulle till jobbet idag hämtade Victor sin jacka och ville ha hjälp med att ta på den så han kunde följa med. Det gck ju såklart inte så han var tvungen att gråta och skrika efter mig i 5-6 timmar efter att jag gått..

Hoppas på bättre lycka imorgon.