Isobel Hadley-Kamptz - Jag går bara ut en stund

Baksidetext: "Du kan inte döda fler av mina barn nu. Jag orkar inte mer. Och om du ska döda det som lever i mig måste du göra det nu. Inte vänta, inte låta mig tro, inte låta mig älska som förra gången."
Vad gör man när döden och kärleken envisas med att finnas på exakt samma punkt i världen?
Hur överlever man efter att ha älskat en ofödd dotter mer än man trodde var möjligt, och ändå sedan ha dödat henne? Kan man ens ta sig vidare, som samma person, med samma relationer och samma inställning till livet och lyckan?
Isobel kan inte det. Den gamla kärleken, den gamla sällheten kväver henne, trots att det elvaåriga äktenskapet med Erik är det bästa hon har. Sorgen ligger som ett bylte mellan dem och hon orkar inte ens försöka sträcka sig över till andra sidan. Istället dövar hon sin kropp och sitt hjärta med andra män, med andra människor, med allting som i alla fall för ett ögonblick kan få henne att känna sig levande igen. Jag går bara ut en stund handlar om kärlek som riskerar att drunkna i en kärlek som kan övervinna allt.

Jag tycker: Eftersom jag totalt saknar självbevarelsedrift läste jag den här boken som höggravid. Jag ångrar det inte en sekund. Den berör något helt enormt. Jag tror inte att man behöver ha varit gravid för att förstå och beröras av den bottenlösa sorg Isobel får uppleva. Jag kan inte annat än rekommendera den, är du gravid och lättpåverkad så kanske du ska låta boken vila ett tag.